Endless Love
Det ryker ur samtliga kaffekoppar på bordet och stämningen i köket är trygg och varm, utanför fönstret är det en mulen majdag, efter att solen under några få dagar har fått årstiden vår att snabbt försvinna in i sommaren. Växter som vanligtvis blommar lite senare har redan setts och knopparna på träd och buskar är redan stora gröna blad.
Bredvid mig sitter en äldre kvinna och på andra sidan bordet kan jag möta den äldre mannens blick. Man kan känna det i luften, att de känner varandra utan och innan, att de delat en lång resa tillsammans och nu var jag nyfiken på hur de färdats på den resa vars titel är äktenskapet.
Jag får den möjligheten och med nyfikenhet, glädje och beundran lyssnar jag och försöker fånga varenda detalj de berättar om.
”Han var ägare till en Opel Kapitän av -54 års modell”
Jag kan nästan känna hur de tillsammans färdas tillbaka till den kalla februaridagen år 1965, Siv var 19 år och missade tåget hem från Jakobsberg efter ett besök hos vänner. På den tiden gick inte tågen som de går idag, med en kvarts mellanrum, så hon hade valmöjligheten att gå hem till Kallhäll eller besöka korvkiosken i väntan på nästkommande tåg.
Vid kiosken befann sig en ägare till en Opel Kapitän av -54 års modell, Bo som då var 23 år gammal.
Jag var tvungen att stanna deras resa vid hållplatsen ”för yngre kvinnor som inte har en aning om vad det är för bil”, för en rättstavning. Har lovat mig själv att söka fram en bild på en sådan då jag ser hur stoltheten över bilen lyser i Bo´s ögon.
Siv kände mannen som satt i förarsätet på Bo´s bil och hon passade på att fråga om de kunde köra henne hem, varav frågan gick över till Bo som i sin tur charmerande och gentlemannamässigt klev ur bilen och erbjöd Siv platsen mellan honom och vännen på det långa sätet.
Väl i Kallhäll klev hon inte ur bilen.
Här stannar vi vid hållplatsen ”Vart tog vi sedan vägen”?
Jag känner glädjen när vi stannar till, det äldre paret som oense försöker minnas exakt samma saker låter så ungt, de har inte åldrats. Inte i kärleken, humorn och dess gemenskap.
När de slutligen är helt överens om att den mesta tiden som återstod av dygnet passerat vid ”Korv Ingvar”, en korvkiosk där unga par med bilar höll till så känner jag hur minneståget sakta börjar ta fart igen.
Jag frågar hur den första träffen börjat glöda, vad det var de föll för hos varandra.
Idag kan man nog säga att man faller för det mesta men jag tror att massmedia har lagt små farthinder för att det ska vara personen ifråga som är det viktiga och just därför var jag nyfiken på svaret.
- Det är en bra fråga, svarar Bo och gör ett kort uppehåll för att ge det närmare eftertanke.
- Jag blev lurad, fortsätter han med en härlig humor och vi skrattar gott.
- Det var trivseln, vi hade trevliga kvällar, svarar han nu med mer allvar och känsla för frågan tills han återigen kommer in i humorns spår. Hon var snäll och tillmötesgående på den tiden, nu skrattar bägge två och det bringar ännu en gång känslan av att de har glädje tillsammans.
- Oj, var Sivs reaktion innan hon också går längre in i tankarna och känslorna från då. Kompisen och snällheten hos honom övergick till känslor, svarar hon sedan innan hon tillägger att Bo var väldigt snygg också.
- Bo instämmer snabbt att det var ju Siv med, såklart.
När humorn går mot sitt slut i denna fråga ser det äldre paret på varandra och är överens om att kemin mellan de två var rätt och att deras kärlek föll sig naturligt.
Månaderna gick och den 10 juli 1965 förlovade de sig. Det var inget som var märkvärdigt men kändes självklart för de båda.
Siv berättar att senare, september -65, tog de ut lysning. Något som idag inte finns men nu kallas för hindersprövning och dock är väldigt mycket enklare än lysning.
Läs mer om hur man då tog ut lysning och hur man idag tar ut hindersprövning här Bo, som var hemma och var sjuk, åkte till Siv´s föräldrar för att tvätta. Siv undrar fortfarande om hennes mor varit med i det som Bo bestämt sig för att göra, boka kyrksalen för deras vigsel.
Bo åkte sedan och hämtade sin fästmö vid arbetet och frågade då om hon visste vad de skulle göra den 2 okt. 1965.
Siv hade gissat ett flertal gånger men inte funnit rätt svar på Bo´s fråga när han sedan gav henne det rätta svaret. Den 2 oktober 1965 skulle komma att bli deras bröllopsdag.
Siv hade chockat svarat ”Jaha” eftersom hon trodde att det skulle komma att ske vid ett senare tillfälle.
Men så blev det, just den höstdagen i oktober bar Siv en blå/grön klänning i enkel design för att till Mendelsohns bröllopsmarsch möta sin blivande man i en mörk kostym och ljus slips. Hållandes i en rundbunden brudbukett med gula rosor och Bo´s brorsdöttrar som tärnor i följet blev hon fru L.
De lämnade kyrksalen i en Chevrolet Impala av årsmodellen -58 för att avnjuta bröllopsmiddagen/festen som hölls hemma hos Sivs mor och far.
Det var en enkel bröllopsmiddag tillsammans med deras nära och kära. Bröllopsvalsen gick av stapeln efter middagen.
Jag stannar till vid min egen lilla tanke station ”Av vilken anledning gifter man sig idag?”
Det slår mig att det var väldigt enkelt om jag jämför med dagens bröllop som blir allt större med traditioner och måsten hämtat från USA. Är det därför man idag gifter sig? För att det ska vara så stort och pampigt som möjligt, jag inser charmen hos det äldre parets ceremoni och trots att jag skulle vilja ha min dag som ingen annan dag så skulle jag ge allt för den kärlek och det äktenskapet som Siv och Bo delar tillsammans.
Deras dag blev ändå deras, deras resa tillsammans är nog mer betydelsefull.
Jag vaknar till och känner att jag vill fortsätta på spåret längre fram, till det som verkligen har betydelse i ett äktenskap och hur långt man kan komma.
Jag frågar om det är någonting de önskar gjort annorlunda inför bröllopsdagen och Siv känner idag att det hade varit lite roligare med ett frieri från sin man, men just då var det inte det som var det viktigaste.
Båda är i det hela fullkomligt nöjda och jag ser ingen saknad i deras ögon.
De förklarar att situationen då var rik på sitt sätt, både ekonomiskt och praktiskt. De fick sin bröllopsdag rikare än vad många andra fick på den tiden.
Hade det varit bättre ekonomiskt då hade de båda velat resa på smekmånad.
Efter den 2 oktober 1965 börjar alltså deras resa på den gemensamma vägen med allt vad det innebar, som man och fru tar de sig år efter år gemensamt framåt och just det datumet varje år har de sin dag, den dagen de två blev ett.
Men de har aldrig firat den på något speciellt sätt, det har inte funnits krav på Bo att komma hem med en blomsterbukett och choklad som på filmer. Ibland har de till och med gratulerat varandra någon dag senare och tagit dagen som den kommit, kravlöst.
Den enda bröllopsdag de firat är när de firade 30 år, deras pärlbröllopsdag. Då begav de sig till Falun med husvagnen för att på kvällen gå ner på stan och äta fyra små rätter på en mysig liten restaurang tillsammans.
”Den jobbigaste tiden var de första 15 åren”
De har passerat rubinbröllopsdagen (40 år som man och hustru) och den 2 oktober 2008 har de vandrat 43 år tillsammans, i gott och ont.
Jag ifrågasätter hur alla de åren har varit att genomgå tillsammans och de ger mig ett konkret men dock lite skrämmande svar, att de första 15 åren är de jobbigaste.
Det är småbarnstiden med skilda åsikter och dålig ekonomi.
Det blev bättre när deras son blivit lite äldre och de fick ta igen lite tid tillsammans och sina egna intressen.
Resan börjar närma sig stationen ”dagens datum” och jag söker fortfarande svar på vilka egenskaper som krävs i ett äktenskap för att man själv ska kunna resa med sitt eget tåg tillsammans med sin respektive, lika långt och lika lyckligt.
Så vad är den hållbara länken och den viktigaste ingrediensen i ett äktenskap, mer än att man lovar att älska varandra tills döden skiljer oss åt?
Här är de enade om just den länken jag ville få svar på och svarar tillsammans att ärligheten och öppenheten alltid har funnits, det har aldrig någonsin funnits någon hemlighet mellan dem.
Viljestyrkan att vilja hålla ihop trots motgångar, för sådana har vi alla med eller utan varandra. Ju fler motgångar man tar sig igenom tillsammans desto starkare blir förhållandet och äktenskapet.
Men man får aldrig glömma att avsätta tid för varandra.
”Hon bryr sig om mig”
Siv betraktar just ärligheten och viljestyrkan som de vackraste egenskaperna hos sin man och omtanken som Siv har för sin man är något som värmer Bo´s hjärta allra mest.
”Hon bryr sig om mig”, säger han och jag känner hur de få orden var en sorts kärleksförklaring som Siv tar till sig i samma ögonblick, en liten sådan men ack så stor när den träffar rätt hjärta.
Det krävs inte många ord för att visa att man älskar sin kära.
Att förnya löftet de gav varandra för snart 43 år sedan förstår de inte vad det ska vara bra för, de har ju lovat varandra det en gång och den gången var ju löftet ”Tills döden skiljer oss åt”. Ska man lova att älska varandra en gång till när man redan gör det varje dag?
Här är ändstationen och jag känner hur jag är fylld med varma känslor, information man inte kan läsa sig till och en tacksamhet för att jag fått möjligheten att följa med på deras tåg, en liten bit men ack så givande.
Jag vet att Siv och Bos tåg fortsätter framåt mot nya minnen och kommande bröllopsdagar.
Nu kan jag ta med mig lärdomen in i mitt liv.
- Karolina ”Ina” Jonsson
|
